Med Jesu hjälp

Igår var det marknadsdag för första gången sedan januari. Jag har varit krasslig hela vintern och bitvis sjukskriven och har helt enkelt tagit ett break från det slitsamma marknadslivet. Men igår var det alltså dags. Jag bakade 200 cupcakes i fredags, vilket är förhållandevis lite, men på grund av den stora konkurrensen det senaste året har min försäljning gått ned och jag har inte kunnat sälja lika mycket bakverk som jag gjorde förr. Den onda marknadsledningen har nämligen släppt in upp till fyra andra cupcakesförsäljare på marknadsdagarna vilket har påverkat allas vår försäljning kraftigt. Lite konkurrens är alltid hälsosamt, men att tävla med så många andra aktörer är bara tröttsamt. Men igår var något annorlunda. Jag behövde inte jobba hälften så hårt som jag vanligtvis måste göra för att bli av med cupcakesen. Det var en kall dag och normalt får jag inte mycket alls sålt när temperaturen är under 8 grader, men igår sålde jag slut på i princip hela lagret till fullpris - något som aldrig händer annars - sista timmen brukar jag sälja ut de sista kakorna till vrakpriser för att bli av med dem.

Efter många år på markanden och tusentals möten med folk från världen över har jag börjat få lätt för att läsa av mina kunder och jag brukar instinktivt veta vilka som är potentiella köpare och vilka som bara är där för att fota och snoka rätt på mina recept och hemligheter. Igår kom dock en grupp med kvinnor i min egen ålder som jag inte kunde få grepp om. De var väldigt trevliga och lugna och visade ett stort intresse för mig som person och vi konverserade om ditt och datt i några minuter och jag nämnde något om att försälningen varit trög den senaste tiden. Helt plötsligt utbrister den ena av kvinnorna: Vi är kristna och ska be till Jesus att han ser till att du får sälja slut på varenda cupcake idag. Vi ska be så hårt vi bara kan för dig och cupcakesen. Du utstrålar Jesus ljus när du står här och ler och pratar med alla, och Jesus älskar dig och vill att du ska få alla bakverk sålda. Är det något mer du vill att vi ber om för dig?" Jag svarade att jag var nöjd så och tackade för deras fina ord. De köpte en cupcake och pratade lite till om Jesus innan de gav sig av. Jag tänkte för mig själv att kanske vore det bättre om Jesus hjälper de krigsdrabbade barnen i Syrien istället för att lägga sina krafter på att en priviligerad västvärldskvinna får sina glittriga bakverk sålda så hon får mer pengar att köpa handväskor för, men Jesu vägar äro outgrundliga, or so I've heard. 

Nedkyld och hungrig som en varg landade jag hemma igen klockan sju på kvällen. Jag slängde mig i duschen för att värma min kalla kropp och bäddade sedan ned mig i soffan och efter ett stort fat med rykande het spagetti och tomatsås började jag räkna dagens inkomster, som visade sig vara ovanligt bra, ja- faktsikt bara ett par hundra pund från decemberintäkterna, som såklart är årets bästa. Vad kunde det här bero på? Jesus? Peter hade kommit och hämtat mig på markanden för att hjälpa mig hem, och han berättade att Lolas (mina största konkurrenter som har en stor marknadsvagn med cupcakes precis i entren på markanden, där de kniper massor av kunder) inte var där idag, Och ingen av de andra cupcakesäljarna heller för den delen. Jag började tänka efter och insåg att jag faktiskt inte sett en enda cupcake på marknaden som inte kom från mitt stånd. Kan det vara så att den hårda konkurrensen helt enkelt eliminerat alla försäljarna och jag nu har MONOPOL på cupcakes? Eller var det bara så att Jesus tog sig en funderare och bestämde sig för att att "Det är Teres tur nu!" Hoppas han minns att "det är Teres tur nu" på onsdag när jag flyger med olyckdrabbade Malaysia Airlines till Australien. 

MVH Ateist

  

Min dyraste, mest avskydda ägodel

Jag har alltid haft ett stort behov av att synas och göra mig hörd, men sedan jag började få uppmärksamhet som Betty-Lou på marknaden har behovet nästa försvunnit helt och jag tar inte så hårt på min image längre. Jag älskar att klä och sminka mig snyggt, men nu för tiden gör jag det för min egen skull. Dessutom - att bo i London med 8 miljoner andra högljudda människor som gör allt för att synas sätter ens ego i perspektiv. Nu för tiden känner jag mig varken bättre eller sämre än någon annan och jag har slutat skrika efter uppmärksamhet - det finns inget behöv att göra det i en stad som tuggar upp dig och spottar ut dig närhelst den känner för det. Men - när jag var yngre var det viktigt att få andras uppskattning - och på slutet av 90-talet piercade jag hela ansiktet och började tatuerade mig för glatta livet. Min kompis Bella sa en gång "Det är tur att vi inte hade mer pengar på den tiden för då skulle vi ha varit totalt fullklottrade av hemska tatueringar" och hon har helt rätt. Jag fantiserade ofta om att tatuera olika sorters streckkoder, tribalmönster och blomrankor på vaderna. Mest av allt ville jag ha en "From Dusk till Dawn"-tatuering som var otroligt populärt på den tiden. Thank GOD att jag aldrig gjorde slag i saken. Vet du inte vad för tatuering jag menar? Så här såg den ut, på mr George Clooney:

Jag önskar att jag kunde säga att jag tog mitt förstånd till fånga och att mina armar förblev bläckfria. Jag önskar att jag lyssnat på mamma. Jag önskar att jag inte var så himla osäker och fattat att jag inte imponerade på killarna genom att skaffa stora manhaftiga tatueringar på min unga hud. Men nä - när jag precis fyllt 21 sprang jag så fort jag kunde till en klåpare till tatuerare som precis slagit upp en liten "studio" i en gammal tom butikslokal nere vid simhallen i byn. Han karvade med okonstnärlig hand in ett gäng stjärnor (jag hade med en bild på en tjej som hade så himla fina stjärnor på sin arm) som såg ut som skit. Nålen han använde var utsliten och den rev sönder min hud, som tog flera år att läka. Jag har hittils spenderat mer än 10 000 kronor på olika laserbehandlingar för att ta bort monstrumet, men resultatet låter vänta på sig och även om färgen har falnat så verkar tatueringen sitta som berget. Huden är så pass ärrad att även om bläcket försviner så kommer stjärnorna alltid att synas som en upphöjning. Här får ni se före och efter-bilder:

Eftersom laserbehandlingen är så dyr och eftersom huden ändå aldrig kommer att se snyggt ut igen, så jag har bestämt att tatuera över stjärnorna med nya motiv, vilket blir ett framtida projekt. Motivet måste förbli mörkt för att täcka bläcket, och jag tänker göra något som jag kan stå för och som jag vet att jag kommer gilla livet ut. MEN - min andra arm är fortfarande nästan helt ren från tattoos (förutom en fin ros på armbågen, och där finns det utrymmen för ljusa och gulliga tatueringar - precis sådana som Mimsy på Trailer Trash Tattoo i Brisbane i Australien gör, Har du inte hört talas om henne? Hon och hennes team huserar i en rosa husvagn och skapar de mest magnifika tatueringar jag någonsin sett. Kolla här bara:

Hurra hurra hurra - om två veckor från idag så har Nadia och Jag bokat tid hos Mimsy. Den här gången kommer jag INTE ångra mig. Jag är gammal nog att veta vad jag vill ha och det ska bli så himla spännande att få se resultatet. Vågar ni gissa på vad det blir för något?

Det är VÅR! De senaste veckorna i Insta-bilder

Våren har kommit till London. I det välbärgade Islington där jag jobbar finns många vackra trädgårdar där exotiska buskar och träd står i full blom redan nu.

I vår egen (inte riktigt lika välbärgade) trädgård blommar påskliljorna. Raberbern växer så det knakar och syrenen är på väg att slå ut. Jag förfasas ännu en gång över vår gräsmatta, som efter tre somrar och 8000 kilo gräsfrön vägrar ta sig. Redskapsboden och staketen är alldeles bruna av lera som stänker upp från marken, eftersom gräset inte växer. Jag har efter tre somrar av idogt gräsodlande gett upp - det får göra vad fan det vill där ute!

Med våren börjar den bästa tiden på året att vara nanny. Nu kan vi snart vara ute hela dagarna, äta glass i lekparken, åka båt på Themsen, promenera längs South Bank och bada i poolen på Hampsted Heath - London är underbart på våren och försommaren! Vårskorna har åkt fram och häromdagen hade vi de svenska färgerna på oss när vi gick ut.

Ibland åker vi till den här lekparken, som måste vara en av de få lekparkerna i världen med ett gotiskt skräcktema...

Med våren kommer automatiskt behovet av förnyelse, och igår gick jag till en ny frisör för att få ordning på barret. Det blev ingen enorm förändring eftersom jag har håret på utväxt, men jag fick i alla fall lite nytt liv i det. I väntrummet på salongen fick man en meny att beställa från - det ingick i priset! Jag tog en öl och fick även en shot med varm choklad. Nästan nästan så man inte brydde sig om prislappen på klippningen.

Man vill bara äta fräsch mat så här års. Jag har ju skrivit om min besatthet av tomatsås tidigare, och häromdagen kokade jag den godaste hittils. Vi åt den med linguine och buffelmozarella - det är min öde ö-rätt!

Även inomhus vill man ha vårfint. Jag har köpt nya blomkrukor med gamla godistryck på. English Toffee och en lakritskatt!

Vår egna lakritskatt njuter av vårsolen. Han har äntligen slutat bita mig, men istället biter han Peter dubbelt så mycket - hahaha!

Här sitter han och tigger popcorn. Han är så söt att man vill krama sönder honom. Det är jobbigt, eftersom man knappt får klappa honom.

Nu ska jag ska ge mig ut för andra dagen i rad för att jaga efter den perfekta vårkappan. Efter nio år i London har jag ännu inte hittat den, men skam den som ger sig! Ikväll ska jag dricka öl på min favoritpub i Camden, och om mindre än två veckor åker jag och hälsar på min bästa kompis i Australien! Ha en fin helg allihop. XXX

Dekadens med flamingos och afternoon tea

Jag har varit sjukskriven den här veckan och Peter har varit hemma och tagit hand om mig. Efter att ha tråkat på soffan i ett par dagar fick jag enorma cravings efter afternoon tea och tyckte att Peter kunde svänga ihop ett sådant, vilket han gjorde med glädje. Menyn var typiskt engelsk, med gurk och äggsmörgåsar, scones med clotted cream och sylt och Victoria sponge. Jolly Good!

Jag passade på att fota mina nya choklad/sopp-skålar som jag köpte häromdagen på Anthropologie med ett presentkort som jag fick av Peter i julklapp. De känns dekadenta och 1700-talsaktiga och jag tänker mig att Marie Antionette gärna skulle ha ätit hallonsoppa med champange från dem. Hoppas de får vara med på många tillställningar i framtiden!