onsdag 24 december 2014

Jul hos Mor och Far

I lördags gjorde jag årets sista marknad på Spitalfileds. Försäljningen gick över förväntan bra och jag köpte mig en fin julklapp i form av en pudelcirkus i minatyr från en av säljarna. Arrangören av markanden tog ett kort på mig som jag tyckte blev fint - så här såg jag ut i lördags:


Jag har nog aldrig nånsin sagt att jag har förtjänat eller är i behov av en semester förrän i år - mitt 35e år på jorden. Jag beöver komma bort från sorgen efter Monty, från stressen, folket, trafiken och cupcakesen, tro det eller ej. Och vart kan man rekreera sig bättre än hos mor och far och alla djuren hemma i Sverige? Mina föräldrar hämtade mig på Skavsta och efter en snabb vegetarisk lunch på Max styrde vi kosan mot byn. Östergötland var ovanligt grönt för årstiden, men i morse när jag gick upp hade frosten fallit under natten och det kändes lite mer som julafton.



Mitt barndomshem är i vanlig ordning pyntat och ombonat inför julhelgen - mamma har de bästa julprydnaderna såklart. Bambisar i olika former är vanligt förekommande och i granen hänger några stycken som jag köpte åt mor i London förra julen.




Min katt Sölve, som är minst 17 år gammal, is still going strong och är en mycket älskad (och en aning enerverande) familjemedlem. Sölve hittades springandes på motorvägen i Stockholm, och hamnade efter upphittandet hos min vän Liza som drev ett katthem från sin gård. Därifrån flyttade han hem till mig och fick sedan komma till mina föräldrar när jag drog till London. Ingen katt kan ha det bättre än Sölve som har allt han kan önska här och är mycket älskad.


Och med dessa bilder önskar jag er alla en God Jul! Tack för detta året och jag hoppas att vi ses nästa år igen. Till dess - Arrivederci!

XXX

onsdag 17 december 2014

Farväl Monty, min bästa vän.

Förra fredagen. Monty var inlagd över torsdag natt på ett dropp för att detoxa njurarna. Detta skulle vara ofarligt och förhoppningsvis resultera i att han fick sin syn, som han förlorade för några veckor sedan, och sin aptit tillbaka. Något gick fel och veterinären ringde och bad oss komma dit eftersom Monty fått problem med andningen. När vi släpptes in i rummet såg jag på en gång att Monty var dålig och rusade fram till bordet. Monty låg med tomma stirrande ögon och tungan hängande utanför munnen och kippade efter luft. Jag fick panik, men försökte prata lugnande med honom. När han hörde min röst (han kunde ju inte se mig) försökte han lyfta på huvudet och jama, men han orkade inte, och fick bara ur sig ett gråtande ljud. Mitt hjärta brast och jag lyfte upp honom för att han skulle få känna att jag var nära. Jag pratade med honom och sjöng för honom, och han kraxade hjälplöst till svar, sedan kissade han på sig och började dö. Hade han väntat med döden tills jag kom? Jag lade honom på borde och halvskrek till veterinären att ge honom en spruta för att påskynda döden. Veterinären tog tid på sig och jag var i upplösningstillstånd, samtidigt som jag försökte hålla tillbaka ångesten för att ge Monty ett lugnt slut. Till sist satte veterinären sprutan i hans lilla ben, och jag klappade min älskade och bästa väns gamla kropp medans dödsryckningarna drog igenom honom. När han till slut blev stilla skrek jag. Inte Monty, inte såhär, inte såhär.

Vi tog hem honom och lade honom på soffan. Peter grävde en grav på hans favoritplats i trädgården; under syrenen där han älskade att ligga och sola sig när våren kom. Jag svepte honom i en vit frottéhandduk och vi lade ned honom i den mörka, kalla jorden, medan vi grät så vi nästan gick sönder.

Jag har tagit farväl av många katter genom åren, och det har alltid varit smärtsamt, men ingenting mäter sig mot hur det här kändes. Monty var min allra bästa vän, min allierade i den galna storstaden, min klippa och skydd från världens ondska, min ständiga kompanjon och följeslagare. Han litade blint på mig och älskade mig som ingen annan. Han väntade alltid vid dörren när jag kom hem från jobbet, satt bredvid mig när jag arbetade vid köksbordet, sov bredvid mitt huvud och tog hand om mig när jag var sjuk. Han älskade choklad, soppa och tomatsås, popcorn och hummus. En gång åkte jag till Sverige i nästan två månader. När jag kom hem var Monty längst bak i trädgården, och jag gick ut och ropade hans namn. Hela hans kropp spändes och han snurrade runt snabbt som en blixt och sprang rakt mot mig för att att hälsa, som en hund. Jag har aldrig sett en katt göra så tidigare. Han älskade mig och jag älskade honom och jag gav honom ett slut som inte var honom värdigt. Förlåt Monty, min älskade älskade vän.





onsdag 10 december 2014

Vinnarna!

Lördag var årets hittills mest hektiska dag på marknaden och jag sålde cupcakes som om det inte fanns någon morgondag. Tre grader varmt var det under hela dagen, och jag jobbade i min vanliga uniform, dvs klänning och kofta, vilket totalt sög musten ur mig. Vid stängningsdags kom Peter och hämtade mig. Han såg hur förfrusen jag var och sprang och köpte en mugg varm glögg för att värma upp mig med, och bäst som jag står och sippar på glöggen kommer Sharon (som har sitt stånd bakom mitt) springande med andan i halsen, pekar och väser: Björk!! Björk is over there! Och tamigfasen - där är hon - Björk. I en svart täckjacka tillsammans med sin dotter, på vår marknad där alla säljare håller på att packa ihop och besökarna har börjat droppa av. Ingen verkar känna igen henne, och hon går in i en sminkaffär där de som jobbar är alldeles för unga för att fatta vem det är de möter. Surrealistiskt!

Hursomhelst - helgens bravader knockade ut mig totalt, och när jag har kommit hem från jobbet de senaste dagarna har jag bara kollapsat i soffan utan ork för bloggen. men ikväll har det äntligen blivit av och med Montys assistans har jag dragit de tre vinnarna av de små julklapparna. 


Lottningen gick till på hederligaste möjliga sätt. Jag skrev ned namnen på de tävlande som lämnat en kommentar, lade dem i en hatt och sedan fick Monty dra tre namn! 


Och de tre namnen var:


Hanna Marie Fiddeli, Linn the Pink Viking och Marie Palmberg. Om ni skickar mig era adresser i ett mail, så skickar jag era grejer. Vilken av presenterna ni får blir en överaskning, men jag tror att ni blir nöjda. Tack alla som var med och tävlade. Jag planerar fler uttlottningar i vår, eftersom mina förråd svämmar över av saker, och då och då känner jag mig givmild...

torsdag 4 december 2014

Få en bit av Betty-Lou

Som ni sedan länge förstått älskar jag pråliga och kitschiga saker och småprylar i synnerhet, och idag tänkte jag dela med mig av vad jag har till tre lyckliga läsare. Ska vi se vad jag plockat fram ur baskern?


I det första paketet hittar vi den här amerikanska pudelbroschen från 50-talet. Värd ca 200 kronor och nu kan den bli din!


I det andra paketet finner vi en samling tredimensionella placeringskort i vintagestil. I paketet finns sammanlagt åtta olika figurer i olika utstyrslar. Passar perfekt till nyårsmiddagen!



Det tredje paketet inhandlades senast idag, och innehåller de fenomenalt kitschiga presentkorten i form av pepparkaksgubbar och gummor, samt ett smart litet block i form av en skrivmaskin att ha i handväskan för nödsituationer som kräver hederligt gammaldags papper - snilleblixtar, nedklottring av ett telefonummer, filosofiska funderingar eller bara en shoppinglista. Hur du har kunnat leva utan den här tingesten så länge vet jag faktiskt inte!?!

För att vara med i utlottningen behöver du bara kommentera det här inlägget i gästboken, och sedan dela den här posten på facebook genom att klicka på fb-ikonen härunder. Jag drar de tre vinnarna på måndag nästa vecka. 

Lycka till!!!

onsdag 3 december 2014

På vår gata i stan

Det finns många uteliggare och missbrukare i vårat område som hänger utanför spelbutiken bredvid tunnelbanan. Jag vet inte varför de söker sig hit - det finns inga bra ställen att sova på och vad jag vet finns det inget härbärge i närheten, så antagligen kommer de hit för att få lättare åtkomst till droger.

De flesta hemlösa just där vi bor är yngre män, men ibland dyker det upp kvinnor, och de senaste veckorna har jag sett en tjej utanför tunnelbanan. Idag när jag kom ut från tuben satt hon bredvid en äldre kille som rullade en cigarett. Tjejen hade tagit av sig sin ena sko och jag såg att hennes fot var väldigt svullen. Hon satt framåtlutad och vaggade och verkade inte kontaktbar. Jag ställde mig lite på avstånd för att iaktta dem, och efter ett tag reste sig killen upp och ställde sig lite längre bort. Jag gick fram till honom och frågade vad som hade hänt och om tjejen var OK. Killen var nykter och berättade att tjejen hade stulit något i en affär, varpå ägaren till affären hade jagat henne med bil och kört över foten på henne. Jag frågade honom om det fanns något jag kunde göra, men han sa att hon vägrar åka till sjukhuset av rädsla för att bli arresterad av polisen, och hon kan inte gå. Han berättade vidare att hon är 24 år, hemlös och missbrukare. Killen sa att han var 41 år och bodde på ett stödhem eftersom han nyligen själv varit hemlös, men hade börjat få ordning på sitt liv.  Han verkade rådvill och visste inte vad han skulle göra och frågade mig vad jag tyckte. Jag sa till honom att att ringa efter en ambulans. vad annat kunde jag göra? Jag lovade att komma tillbaka om ett tag och titta till henne.

Jag har haft ett bra liv och jag tänker på vad jag själv gjorde när jag var 24 år; festade,  reste, skvallrade med kompisar, pluggade, var kär och planerade för framtiden. Inte fan fick jag foten överkörd av nåt as till affärsägare. Något sådant trodde jag inte hände mer än på film och jag var fortfarande ett barn på många sätt. 

Killen som jag pratade med sa: She's only 24 - she's a baby for fucks sake.  

Och i Sverige ondgör sig allmänheten över att fattiga människor från trasiga delar av europa sitter utanför den lokala ICA-butiken och skramlar med en kopp.

Perspektiv, gott folk. Perspektiv!